Funderingar - hopp och förtvivlan

Jag sitter och lyssnar på den vackraste låten som finns - Kärleksvisan med Sarah Dawn Finer. Det finns så mycket hopp i den texten samtidigt som den är så sorgsen.

Men det är väl så - att livet är motsägelsefullt. I samma sak kan du hitta den djupaste förtvivlan och samtidigt en strimma hopp om att livet går vidare. Aldrig detsamma som tidigare men dock vidare.

Ikväll har jag pratat om både ljusa minnen, stark ilska mot orättvisan i att vänner tvingas gå igenom det allra svåraste som finns och sorgen i detsamma. Och det får mig att fundera - jag önskar å det innersta att jag aldrig tvingas uppleva det människor i min närhet går igenom just nu, men det får mig också att minnas saker som jag har pratat med andra vänner om. Vänner som förlorade kära i tsunamin 2004.

Jag kommer för alltid, från och med den 30 augusti 2002, att vara mamma. Oavsett vad jag utsetts för för prövningar så har jag från och med det datumet skaffat mig den viktigaste identiteten i livet. MAMMA.
Den 30 augusti 2002 hamnade min man, mina systrar, mina föräldrar och mina vänner ett steg längre ner på skalan. Den 23 september 2005 så trillade de dessutom ett pinnhål längre ner. Och det är väl så det ska vara - om mina barn inte går före ALLT annat, vad är jag få för människa?

Men, det får mig också att tänka - om man är MAMMA eller PAPPA och barnet eller barnen inte längre finns i livet - slutar man att var förälder då? Min svar är utan tvekan - ALDRIG!

I samband med tsunamin sa min vän: "det är märkligt, jag är mamma men har inga barn" och det är nog så.
Jag kan bara försöka att förstå vad man går igenom när man förlorar sitt barn, det är onaturligt att överleva sina barn, så är det bara. Och att hitta en mening i det ofattbara är fullkomligt lönlöst.

Våra vänner som nyss har förlorat sitt barn är nu MAMMA och PAPPA men har inget barn. Men vilket avtryck den lilla människan gjorde här på jorden! Det måste vara någon tröst i allt elände, någonstans tvingas man att leva vidare och den styrka som krävs av alla människor som ställs inför detta är för mig övermänskligt. Men man måste hitta styrkan att sträva vidare för om något gott skall komma ur en ofattbar tragedi så är man tvungen att hitta de ljusglimtar som man kan få tag i. För man kan inte låta en människas tid på jorden, om än alltför kort, vara förgäves.

Minns, gråt, skratta och prata så lever de vidare i våra hjärtan.

Lilla Nina, jag tror att du har roligt när du busar med mamma och pappa! Fortsätt med det tills de inte behöver det längre utan har styrkan att klara sig själva.

Du finns med oss alltid!